Akta dig för att skräpa ner i naturen. Den plast du slänger i naturen kan mycket väl hamna på någons tallrik i framtiden.

En plastpåse som inte återvinns kan vara skadlig för djur och natur – men också för människan. Plastpåsar som är gjorda av icke-nedbrytbart material kan nämligen hamna i vattnet, fragmenteras och finfördelas till små partiklar som kan ätas upp av en fisk, som sedan dukas fram på våra egna tallrikar.

Det berättar specialforskare Helena Dahblo som arbetar på Finlands miljöcentral.

Helena Dahlbo ser helst att din plastpåse återvinns. Helena Dahlbo från Finlands Miljöcentraö Bild: YLE/Lucas Dahlström

Så det är möjligt att jag går till butiken och tar hem min nyinköpta mat i en plastpåse och nästa år äter jag upp samma plastpåse då jag äter fisk?

- Det går nog inte så snabbt, men i princip ja, säger Dahblo.

Så länge plastpåsar återvinns kan man kontrollera dess utsläpp och miljöpåverkning.

- I tillverkningen av plastpåsar används det fossilbaserade resurser och produceringen kräver energi, vilket i sin tur leder till utsläpp i luften och i vattnet. Men å andra sidan så kan plastpåsen återvinnas som material för nya plastprodukter, eller brännas upp till energi. Så i bästa fall ser en plastpåses livscykel ut så här, säger Dahlbo.

I värsta fall, menar Dahlbo, hamnar plastpåsen ut i naturen. Då skadar den djur som antingen kan äta upp påsen, eller fastna i påsen. Eller så flyger den ut i vattnet, och skadar både havet, fisken och sedan till slut människan, genom de små partiklar som fisken äter upp.

– Dessa små partiklar kan också binda kemikalier och andra skadliga ämnen som vi sedan äter, säger Dahlbo.

Det går bra att använda din butikskasse som soppåse. En man bär på plastkassar. Bild: EPA/WARREN TODA

Finländare är miljömedvetna

Enligt miljöministeriets utredningar använder vi 55 påsar per man varje år och jämfört med många andra EU-länder är det inte alls någon hög siffra.

- I genomsnitt använder européerna 176 plastpåsar per man per år.

Okej, vi är alltså ganska duktiga i Finland – vad beror det på?

- Jag tror att det beror på att vi måste betala för plastpåsarna, på många håll i Europa är påsarna gratis.

Vad kan man använda istället för plastpåsar?

- Naturen skulle må bäst av att vi skulle konsumera mindre än vad vi gör i dag. Ju färre saker vi köper desto bättre. Så det viktigaste är att man tänker efter då man köper något och man måste fråga sig om man verkligen behöver det. Men om man behöver en butiksväska så är det bästa att ha en väska med sig – en hållbar väska som man kan använda hundratals gånger. De går dessutom att köpa vid butikskassan.

Många använder sina plastpåsar som soppåsar hemma, är det bra?

- Jag tycker att det är en bra sak. Ju flera gånger man använder påsen desto mindre blir miljöpåverkningen.

Tillhör du skaran som är orolig över om den otrevliga jättelokan växer i din trädgård? Lugn bara lugn.

Naturväktarnas Björn Federley förklarar hur du kan se skillnad på den ofarliga hundlokan och jättelokan.

• Jättelokan är väldigt mycket större
• Jättelokan är väldigt grov, stammen kan bli lika tjock som en arm
• Jättelokan har långa, ganska styva hår medan hundloka har tunna hår
• Vanligen finns jättelokan inte i trädgårdar om ägaren inte tagit dit den

Till vänster jättelokan, till höger vanlig hundloka.Bild: Yle/Sune Bergström

Den kalla sommaren har lett till att det finns väldigt få ungfåglar, säger fågelentusiast Jörgen Palmgren. Det leder i sin tur till att det nästa sommar finns ännu färre fåglar i landet.

Om du har märkt att det finns färre fågelungar än vanligt i år så har du gjort en helt korrekt observation. Den kalla sommaren har inte varit snäll mot fågelpopulationen i landet.

- Det är förbluffande hur få ungar de matande föräldrarna har. Vissa fåglar har inga ungar överhuvudtaget säger Jörgen Palmgren som jobbar på ringmärkningsbyrån på det Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors.

Han ringmärker för tillfället fåglar som fångas med nät i bladvass i Brädviken i Esbo.

- För tjugo år sedan då det var så kallade bra somrar, då det fanns många ungar, så kunde vi ringmärka kanske tre- till fyrahundra fåglar per morgon, med samma nätmängd som vi har nu. I år har vi tills vidare fått högst fyrtio fåglar per morgon, säger Palmgren.

Jörgen Palmgren, även känd från Naturväktarna. Jörgen Palmgren Bild: Yle/Jukka Lintinen

Han säger också att de har ringmärkt väldigt få ungfåglar jämfört med gamla fåglar i år. Och kylan är den stora boven i det här dramat.

- De häckande gamla fåglarna kan vara i sämre skick nu då det är kallt än om det är varmt väder. Det leder till att de kanske inte överhuvudtaget kan häcka, eller så lägger de färre ägg än vanligt, säger Palmgren.

Och då de äldre fåglarna dör utan att det finns ungfåglar att ersätter dem med blir fågelbeståndet automatiskt mindre.

- De äldre fåglarnas dödlighet är ungefär konstant, så det blir ett visst bortfall varje år. Och då det finns färre rekryter nästa år, leder det till att beståndet blir glesare.

Rovfåglarna är inte den största skurken

Hur är det med de stora örnarna då, kan de ha någon inverkan på hur många ungfåglar det finns i landet?

Palmgren menar att ejderstammen lokalt har minskat av att havsörnsstammen vuxit till sig, men överlag har rovfåglarna inte någon större inverkan på fågelbeståndet.

- Egentligen inverkar den inte så mycket. Havsörnen tar det som finns till förfogande, men dödar inte mer än den behöver. Å andra sidan, nu då skarvbeståndet har ökat så har havsörnen kunnat utnyttja de häckande skarvkolonierna och där kunnat plocka både ägg, ungar och till och med gamla fåglar.

Havsörnen festar på skarvar, då skarvpopulationen ökat. örn, havsörn Bild: Yle/Andy Ödman

Överlag är det ändå den kalla sommaren som ställt till det mest för våra fåglar.

- Då det är svalt har fåglarna inte lika lätt att hitta föda, men det här varierar hemskt mycket enligt art och i vilken del av landet de finns.

Ejdern lider av att havsörnarna blivit allt fler. Bild: Mikael Kilpi

Jörgen Palmgren berättar att vissa holkfåglars ungar har blivit kvar i holken, då föräldrarna på grund av det kalla vädret inte har klarat av att mata hela kullen. Också ljungpiparen har lidit. Då några forskare besökte några ljungpiparebon märkte de att äggen var kalla, trots att fågeln hela tiden satt på dem.

- Man skulle tro att de fåglar som är anpassade till arktiska förhållanden klarar av en sval period, men de har också svårigheter med att hitta tillräckligt med föda så att de kan hålla sina ägg varma. Allt detta innebär sedan att en del av äggen förblir okläckta och på det sättet blir ungproduktionen ganska svag, säger Palmgren.

Holkfåglarna har inte heller det så lätt i kylan. Fågelholk i träd i Hanhikivi Bild: Yle/Louise Bergman

Fågelbon sköljs bort

Då sommaren är kall betyder det också att sommarhögtrycket uteblir. Istället har det varit ganska kraftiga sydvästliga vindar i samband med olika regnfronter. Det har lett till att vattnet stigit och sköljt bort bon i vissa delar av landet.

- I slutet av maj och i början av juni steg vattnet på vissa håll två gånger till +1 meter. Det här ledde till att de fåglar som har sina bon lågt på stranden eller på låga skär inte lyckades med sin häckning. Deras bon sköljdes helt enkelt bort av det höga vattnet, säger Palmgren.

Det började med ett anslag som hängde på Nylands nation. Året var 1966 och sportredaktionen vid Rundradion efterlyste frilansers. Den unga botanikstudenten Björn Federley bestämde sig för att göra ett försök.

- Jag kände Christer Bonn lite grann så jag ringde honom.Och på den vägen är det, redan samma höst gjorde jag mina första inslag och sportkrönikor, i mars 1967 fick jag åka till Holmenkollen och 1968 till OS i Mexico City.

Björn Federleys radiokarriär inleddes på sportredaktionen. Här besöker han Helsingfors stadion inför EM i friidrott 1971 tillsammans med Kaj Boström, Per-Henrik Nyman och Christer Bonn Björn Federley, Kaj Boström, Per-Henrik Nyman och Chrsiter Bonn Bild: Håkan Sandblom

På sportredaktionen stannade Björn hela sin karriär, på 1990-talet var han chef för enheten. Men sommarmåndagarna (sedermera -torsdagarna) kom att kretsa kring någonting helt annat.

Född till biolog

Rolf Grönblom, den första Naturväktaren Rolf Grönblom Bild: Leif Öster

- Det har jag nog ända sedan skoltiden. Min farfar var professor i genetik med fjärilar som specialitet. Och det enda barnbarnet som fick stå bredvid och se på när han arbetade med sina fjärilar var jag, för jag var tyst. Han sa att Björn nog kommer att bli biolog, och det fick han ju rätt i.

Fem damer sprang i trappan

När en Naturväktarsändning i Radio Vega ska köra igång är stämningen i studion gladlynt men fokuserad. De ivrigaste frågeställarna börjar ringa in i samma sekund som telefonslussen öppnar. Ursula Stenberg skriver raskt ner frågorna för hand ovanpå ett kalkeringspapper så att hon och Björn ska ha varsiga exemplar av frågan när det är dags. Det är ockå Ursulas ansvar att se till att exempelvis rätt fågelkvitter finns på skivtallriken när en speciell fågelart diskuteras. Det gäller för teknikern att hänga med i svängarna också och i studion står mikrofonerna öppna i hela 90 minuter.

Förr satt fem damer och svarade i telefon. Numera klarar Ursula Stenberg det tillsammans med en hjälpreda. Ursula Stenberg svara i telefon Bild: YLE/Mirjam Heir

Systemet är väl inkört, kalkeringspapper är dock inte så lätta att få tag på längre och när de sista höll på att ta slut fick Yles logistikavdelning ingripa och köpa in några paket enkom för Naturväktarna. Och fast studioutrymmena i Böle byggts om i flera repriser har "Naturväktarnas skåp", där de viktigaste uppslagsböckerna och anteckningarna ligger, hängt med från flytt till flytt. Och i 38 säsonger har Björn Federley vecka efter vecka, iförd sin väst med många fickor, i god tid inför sändning dykt uppför att tömma postfacket och skumma igenom e-posten.

Riktigt så här gick det inte till då de första Naturväktarprogrammen sändes på 1970-talet.

- Vi hade hela fem damer som svarade i telefon på den tiden, minns Björn, de satt dessutom i en annan våning än vi i studion så det var ett väldigt spring i trappan med papper under sändningen. Till all lycka trillade ingen någonsin i den där trappan på Fabiansgatan... Harry Krogerus, Göran Bergman och jag satt med telefonlurar i händerna och talade med lyssnarna. Och telefonnätet var ju inte ens fullt utbyggt vid den tiden, så att få kontakt med oss gick inte alltid så smidigt.

Göran Bergman, Björn Federley och Harry Krogerus i Naturväktarstudion 1982 Harry Krogerus, Björn Federley och Göran Bergman i Naturväktarstudion 1982 Bild: Leif Öster

En frän arom från postfacket

Sedan dess har mycket förändrats, men det gäller främst tekniken. Numera är telefonen bara ett av alternativen för den som vill kontakta programmet. Den bildblogg som lanserades för några år sedan gör det nu möjligt också för lyssnarna att ta del av de bilder som kommenteras i sändning.

Men själva konceptet är stort sett det samma som vid starten 1971. Hur kommer det sig att det fungerar så bra?

- Jag tror att natur är någonting som intresserar de allra flesta, speciellt på sommaren då många är ute vid sina fritidshus, lägger märke till saker i naturen och blir nyfikna. Fortfarande händer det att vi kommer upp i 40 samtal och ett 50-tal e-post under en sändning. Det visar ju att det fortsättningsvis finns ett behov av ett sådant här program!

Postfacket, ja. Det är inte ovanligt att Yle-kollegerna sneglar lite avundsjukt på Naturväktarnas postfack. Medan det allt mer sällan ligger någonting spännande i det egna facket är Naturväktarnas fack ständigt fullt av spännande paket.

- Vi har fått ta emot en hel del märkliga saker, bland annat skallar. Det allra märkvärdigaste var nog en stor råttbiten päls. Men ibland har jag fått samtal om att någonting i vårt postfack luktar förfärligt och blivit ombedd att komma och tömma det...

Naturväktarna årgång 1996, Harry Krogerus, Björn federley och Bo Ekstam Naturväktarna årgång 1996. Harry Krogerus, Björn Federley och Bo Ekstam Bild: Seppo Sarkkinen

Orkidéfynd

Naturväktarnas primära syfte har i alla år varit att sprida kunskap om Finlands djur och natur. Men på vägen har man tillsammans med lyssnarna gjort en del intressanta upptäckter.

- Vi har haft förmånen att få rapporter av lyssnare om sällsynta orkidéer som inte påträffats i Finland tidigare! Den första var en Johannesnyckel som upphittades i Pargas. De som hörde av sig sade att här finns många andra intressanta orkideer också, bland annat flugblomster. Då kunde jag ju inte låta bli att åka dit och ta en titt och fick se flera hundra flugblomster! Tidigare hade sådana bara påträffats på Åland, det måste ha varit kalkdammet i Pargas som fick dem att trivas.

Som bäst pågår en utredning gällande en intressant växt som påträffats i Svartå.

- Det var en dam som var ut med hunden i Ingå och upptäckte den och hörde av sig per e-post.

Björn har skickat in några blommor till Lund för analys och väntar intresserat på svar.

Om det är en ny art borde den ju uppkallas efter Naturväktarna!

- Jaa, eller kanske ännu hellre efter hunden, skrattar Björn. Men visst är det är trevligt att vi har kunnat bidra på det här sättet.

Naturväktare på heltid och livstid

Efter 38 år är det svårt att föreställa sig någon annan programvärd för Naturväktarna än Björn Federley. Också för honom själv har programmet blivit något av en livsstil,

- Så har det ju blivit både för mig och familjen. Pappa/maken har en gång i veckan försvunnit in till stan för att arbeta. Det har liksom hört sommaren till för oss. På torsdag den 27 augusti
står program nr 885 i tur.

Händer det då att Björn får agera Naturväktare också i det civila?

- Jag kan bara säga: Om! Det gäller oss alla som arbetar med programmet., om folk känner igen oss ställer de gärna frågor. Och det är ju helt okej!

Det mest extrema incidenten av det här slaget drabbade dock inte Björn, utan Harry Krogerus som var Naturväktare ända från starten 1971.

- Han blev en gång uppringd mitt i natten av person som undrade "Är det professor Krogerus?". Krogerus svarade artigt att så var fallet och fick då frågan "Vi sitter här och diskuterar: kan ormar krypa baklänges?" Krogerus som var en vänlig själ svarade att de honom veterligen inte kunde det och då sa mannen "Det var trevligt, då har jag just vunnit hundra mark!" Och så lade han på luren.

De nuvarande naturväktarna Björn Federley, Jörgen Palmgren och Anders Albrecht Bild: Jukka Lintinen / YLE Kuvapalvelu

Vemod och tacksamhet

Hur kommer det då att kännas att gå in i Naturväktarstudion för allra sista gången?

- Nog kommer det att vara lite vemodigt förstås. Men allt har sin tid och speciellt den här senaste sommaren har det varit lite tyngre att åka av och an till stan för att göra programmet. Jag har lärt mig oerhört mycket under de här åren och 38 säsonger är nog ganska länge.

Naturväktarnas säsongsavslutning och Björn Federleys sista sändning i Radio Vega torsdagen den 27 augusti klockan 19.30. Det är samtidigt program nr 885!

Har du en hälsning till Björn Federley? Skriv den gärna som kommentar under artikeln!

Med en robotgräsklippare köper du mer fritid. Roboten friserar din gräsmatta och du kan koncentrera dig på andra saker.

Kungskonsumenten testade robotgräsklippare i prisklassen 1 500 euro och med cirka 1 000 kvadratmeters klippyta. Testmaskinerna var Bosch Indego, Robomow TS10000, Gardena R70Li och Husqvarna Automover 308. En sak som dock inte uppskattades av testpersonerna var robotlik systematik.

Med i testgruppen är Antti Kanes från Imatra, Pipsa Rippon från Lahtis och Mika Papunen från Villmanstrand.

Inför testet var de tre testpersonerna tveksamma till hur robotgräsklipparna skulle klara av att ta hand om gräsmattan på egen hand. Testet utvärderade hur enkla robotarna är att använda och hur effektiva de är. Testpersonerna ska ta reda på huruvida man med en robotgräsklippare kan få en perfekt gräsmatta, utan att själv göra något.

Reservera tid för att ta i bruk gräsklipparen

Robotgräsklipparen är inte färdig att tas i bruk direkt, jämfört med en som man skjuter framför sig eller kör själv. En basstation måste installeras och klippytan avgränsas med hjälp av avgränsningsslingor. Att lägga ut avgränsningsslingorna var enligt testgruppen den jobbigaste fasen, när roboten skulle tas i bruk.

- Bosch var lättast tack vare snabbkopplingen och att inget annat än avgränsningsslingorna behövde installeras. För Husqvarna och Gardena måste man dra en guidekabel separat och då blev det jobb med kabeln i båda ändorna av basstationen. De var därför lite svårare att ta i bruk, säger Antti Kanes.

Antti Kanes och Mika Papunen installerar avgränsningsslingan. Robotgräsklippare i test i Kungskonsumenten. Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

Överraskande självständiga

Robotarna fungerade överraskande självmant. De klippte gräset alltid när batteriet var laddat eller enligt timerns inställningar.

- Det vore fantastiskt om våra barn lydde oss lika väl, anser min man och jag. En sympatisk sida har vaknat hos roboten, den lyder och slutresultatet är bra, och inte ett ljud hörs, säger Pipsa Rippon.

Men alltid gick klippandet inte friktionsfritt. Ojämnheter liksom rötter eller lutande underlag var krävande speciellt för Husqvarna och Gardena.

- Gräsklipparen stannade och på rutan kom ett meddelande om att den lyfts upp eller ställts på lut, säger Antti Kanes. Robomow gnagde i sin tur till och med ner trädrötterna.

Pipsa Rippon forskar i Gardenans inställningar. Pipsa Rippon forskar i Gardenians inställningar. Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

Bosch lämnade tydliga fåror

Testpersonerna föredrog de andra robotarnas slumpmässiga bana på gräsmattan framom Boschens systematiska, parallella fåror.

- Boschen lämnade tydligare spår, säge Antti Kanes.

Boschen röjde inte heller undan grästottar som den gamla gräsklipparen lämnat efter sig lika effektivt som de andra robotarna. Det fastnade också gräs i gräsklipparens botten i större utsträckning än för de andra robotarna.

Pipsa överraskades av att gräsklipparna också skötte om gräsmattan. Det började växa gräs på den mosstäckta gården.

- När roboten klipper gräset tillräckligt kort, torkar mossan och då kan gräset växa bättre.

Robotgräsklipparnas rester, ett fint gräshack, förmultnade och gav näring åt gräsmattan. Gardena och Husqvarna röjde undan gamla grästottar och gav det bästa slutresultatet. Robomow var den snabbaste och effektivaste maskinen tack vare sin stora klippbredd.

Robomow vinnare

Men trots att robotgräsklipparna underlättade gräsklippandet, kom de inte åt varje plats. Exempelvis blev det kvar en remsa kring blomrabatterna, där den gamla gräsklipparen tidigare hade klippt gräset.

- Det blir mer att trimma, säger Mika Papunen.

Robusta Robomow, som också klarade sig bra på ett lutande underlag, körde förbi de andra gräsklipparna i testet.

Kompakta och lätta Husqvarna, som klippte snyggt och prydligt, blev tvåa i testet.

Den systematiska och mest högljudda Bosch kammade hem en fjärde plats, trots den lovordade installeringen.

Robomow kämpar i en uppförsbacke. Robomow i en uppförsbacke. Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

Plus och minus

Testets vinnare: Robomow TS1000 (ca-pris 1 699 €)

Maxyta 1 000 kvadratmeter. Maxlutning 36 procent. Klippbredd 56 cm, klipphöjd 20-80 mm. Ljudnivå 74 dB. Vikt 20 kg.
Litium-batteri, laddningstid 60-90 minuter.
PIN-kod. Kommunicerbar med mobiltelefon eller pekplatta.

Robomow robotgräsklippare Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

- högljudd vid start, piper en hel del
- små hörn kan vålla problem på grund av maskinens storlek
- tung; gled ner i diket ett antal gånger eftersom den körde förbi slingan och inte klarade av att vända om
- tapparna som fäster basstationen är svåra att köra ner i marken samt få upp igen
- utgående från instruktionerna verkar installationen svår

Andra plats: Husqvarna Automover 308 (ca-pris 1 690 €)

Maxyta 800 kvadratmeter. Maxlutning 25 procent. Klippbredd 17 cm, klipphöjd 20-50 mm. Ljudnivå 63 dB. Vikt 6,8 kg.
Litium-batteri, laddningstid 60-80 minuter.
PIN-kod. Väderbeständig.

Husqvarna Automover. Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

- extra arbete med att installera guidekabeln
- installationen förutsätter att gården är i gott skick
- gräsmattans ojämnheter vållade problem, maskinen trodde att den stött på ett hinder och vände om eller stannade
- hade problem med att navigera hem till basstationen
- skaplig arbetskapacitet på en större gård, tidsödande

Tredje plats: Gardena R70Li (ca-pris 1 490 €)

Maxyta 700 kvadratmeter. Maxlutning 25 procent. Klippbredd 17 cm, klipphöjd 20-50 mm. Ljudnivå 60 dB. Vikt 7,4 kg.
Li-Ion-batteri, laddningstid 60-80 minuter.
PIN-kod. Väderbeständig.

gardena robotgräsklippare Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

+ Auto-funktion: snabb att starta och få i arbete
+ prydligt resultat
+ lämnar inga rester
+ tystast
+ överraskande effektiv
+ tydlig programdisplay

- extra arbete med att installera guidekabeln
- svår terminologi i instruktionshäftet vid installeringsfasen
- installeringen förutsätter en gård i gott skick
- hade också problem med gräsmattans ojämnheter, stannade eller vände om
- kapar lätt sina guidekablar
- arbetskapaciteten lämnar en del att önska på en större gård
- lämpar sig inte som enda gräsklippare, kanter får klippas för hand

Fjärde plats: Bosch Indego (ca-pris 1 690 €)
Maxyta 1 000 kvadratmeter. Maxlutning 35 procent. Klippbredd 26 cm, klipphöjd 20-60 mm. Ljudnivå 85 dB. Vikt 11,1 kg.
Li-Ion-batteri, laddningstid 50 minuter.
PIN-kod. Logicut-navigatorsystem.

Bosch robotgräsklippare Bild: Yle / Kuningaskuluttaja

+ simpel design, inte för många extra delar
+ enkel att installera
+ enkel, tydlig programdisplay och instruktioner
+ laddar snabbt
+ återvänder rappt till basstationen
+ lämnar inga rester
+ lämnar kvar jämna spår och klipper logiskt

- backar inte tillräckligt innan den vänder, vilket kan resultera i att roboten slirar när det är vått
- körde fast i en trädrot; roten fastnade mellan två hjul
- körde upp i ett lutande träd; behövdes ett stängsel runt trädet för att hålla roboten borta
- lär sig nya saker långsamt
- otydlig meny - svårt att ställa in timern

Tiina Lappalainen
Originaltexten på Kungskonsumentens sidor.

Vargobservationen i Kyrkslätt har väckt rädslor bland kommuninvånarna. Farligt blir det först då vargen förökar sig och börjar bygga revir, säger viltvårdaren Hans Holopainen.

Den kanske simmar över till Stensvik och tittar hur det ser ut. Men den kommer nog att tycka att det är för trångt.

I trettio års tid var Hans Holopainen verksamhetsledare för Kyrkslätts jaktvårdsförening. Han har själv sett en varg två gånger och en gång har hans får fått besök av vargen, med dödlig utgång för tre av fåren.

- Jag kan inte vara arg på vargen, den går ju bara efter sin instinkt, säger Holopainen.

Han tror att vargen i fråga har sökt sig till Porkala för att hitta ett eget revir. Så länge den inte förökar sig tycker Holopainen inte att man ska oroa sig.

Det är politikerna och de som bor på andra våningen i tätorten och vill ha kvar vargen i Finland som ska fatta beslutet.

Han tror inte heller att vargen kommer att fortsätta sina vandring österut mot Esbo och Helsingfors.

- Den kanske simmar över till Stensvik och tittar hur det ser ut. Men den kommer nog att tycka att det är för trångt. Man vet med säkerhet att vargen rört sig i ett område mellan 51:an i norr, Porkala i väster och gränsen till Stensvik i öster, säger Holopainen.

Hans Holopainen jobbade som verksamhetsledare vid Kyrkslätts jaktvårdsföreningen i närmare trettio år. Hans Holopainen Bild: Yle/Carina Bruun

Dags för nya regler

Däremot efterlyser Hans Holopainen klarare regler för när man får döda vargar. Djuret är fridlyst i Finland och får inte dödas, med några undantag. Man kan söka jaktlicens om vargstammen blivit för stor eller om vargen orsakar skada.

- Eller så kan polisen fatta ett beslut om att skjuta en varg som rör sig nära gårdar och lite hungrigt tittar sig omkring, berättar Holopainen.

Det finns en vargskötselplan, men den saknar en västenlig ingrediens: ingenstans framgår det hur nära en tätort det är okej för vargen att röra sig.

Jag kan inte vara arg på vargen, den går ju bara efter sin instinkt.

- Men det kan jag inte säga, det måste politikerna avgöra. Jag är inte rädd för en enskild varg i Kyrkslätt.

Här får både beslutsfattare och stadsbor sig en känga.

- Det är inte jag eller jaktvårdsföreningen som kan sätta gränsen att hit men inte längre. Det är politikerna och de som bor på andra våningen i tätorten och vill ha kvar vargen i Finland som ska fatta beslutet.

Arkiv: För trettio år sedan dök vargen plötsligt upp i Nyland.

Korrigering 14.9 kl. 16.20 Rubriken korrigerades och Holopainens citat och vargobservationer i Esbo förtydligades. Det finns inga bevis på att vargen rört sig i Stensvik eller på Pentala.

Missförstå mig inte, rubriken med min fråga har inget med avundsjuka att göra, även om avundsjukan också anses vara grön. Det jag däremot efterlyser är goda råd och tips av en trädgårdsexpert.

Du har säkert hört det gamla skämtet om den äldre mannen som kom till lanthandeln och ville skoja med den unga oerfarna sommarvikarien:
”Var har ni ögonmåtten?”
” Ett ögonblick…” (den nervösa sommarjobbaren springer ut i lagret och återvänder tomhänt efter en liten stund)
”Nej tyvärr, ögonmåtten råkar vara slut för tillfället, kom igen nästa vecka.”

Jag för min del önskar att det gick att köpa gröna fingrar. I brist på den handelsvaran har jag skaffat blommiga trädgårdshandskar. Hoppas de gröna fingrarna finns på butikshyllorna nästa vår. I så fall köper jag hela lagret.

Också den här våren smidde jag vilda, härliga och ljuvliga planer för min trädgård. Nu äntligen skulle jag fixa en lättskött naturäng med allehanda vackra blommor. Ni vet, blåklint, prästkrage, rödklöver, timotej – hopp över och kom till mej och så ännu lite röd storblommig vallmo. Sådana där blommor som sköter sig själva, som ingen kan misslyckas med. Trodde jag.

Bild från Janne Grönings blomrabatt på Keistö, en dröm för alla trädgårdsentusiaster en blomsteräng med bland annat vallmo och ringblomma Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Jag köpte fröpåsar, jag såg ut en lämplig plats för min äng och jag väntade på att jorden skulle bli tillräckligt varm.

Platsen för min tilltänkta blomsteräng genomgick en noggrann besiktning på våren. Jag drog upp stickiga ”hallonbrakel” och små granar. Jag luckrade upp jorden och konstaterade att här fanns fin mylla, en del daggmaskar och tyvärr också en hel del små och mindre små rötter av ogräs, träd med mera. Men sådant hör ju till, eller hur? Vidare funderade jag en stund om området var lite för skuggigt för mina blommor, men tänkte sedan att vilda blommor är sega och livskraftiga. Så jag sådde. Och väntade. Det regnade en hel del den här sommaren så jag tyckte min blivande blomsteräng inte behövde extra bevattning. Jag väntade och väntade. Inga blommor. Inte ens en endaste en ringblomma som jag har hört att alla klarar av att så och driva upp.

Min "naturäng" i slutet av september skogsdunge, oskött trädgård Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Vad gjorde jag för fel? Varför har grannen jättefina blommor medan jag har en tom jordplätt med nässlor och enstaka grässtrån?

grannens blommor lila blommor, höstaster Bild: YLE/ Tiina Grönroos

grannens vindruvor små, omogna vindruvor mot en trävägg Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Däremot lyckades jag skörda några tomater (okej, okej, från köpta plantor, men i alla fall…) och vissa gamla perenner är det omöjligt att få livet av trots ihärdiga försök.

Otroligt, men sant. Jag fick några tomater. tre körsbärstomater på en tomatplanta Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Gullris?? Omöjliga att ta kål på. gula blommor Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Nu är det höst igen och jag börjar smått planera för nästa vår och sommar. Medborgarinstitutet ordnar en kurs i hur man får nytt liv i en gammal trädgård. Tänk om jag skulle lyckas den här gången?

P.S. Tulpanerna som jag grävde ner för ett år sedan kom i alla fall upp i våras. Återstår att se om de dyker upp också nästa år eller om de blir sorkmat i vinter.

I Experttimmen på torsdag (1.10) kan du ställa frågor till vår trädgårdsexpert Johan Slätis. På plats finns också hushållsrådgivare Solveig Backström från Marthaförbundet. Solveig är med oss i egenskap av svampkonsulent men kan också ge tips på vad du kan göra med höstens trädgårdsskörd. Du som alltså har lyckats med dina odlingar… Ring 0600-11 12 13 från och med klockan 19. Vi hörs mellan klockan 19.30 och 21.00.

Det spelar just ingen roll vad du försöker odla i din trädgård, i synnerhet om du bor i södra Finland; hjortarna, rådjuren, älgarna och citykaninerna äter upp det mesta.

Radio Vegas trädgårdsexpert, Johan Slätis efterlyser tips på växter som får vara ifred för hovdjuren. Som det nu är äter vitsvanshjortarna, rådjuren och älgarna det mesta.

I Experttimmen på torsdag (1.10) ringde Kalle från Kyrkslätt. Hans trädgård är ett enda stort middagsbord för traktens hjortar och rådjur. Också älgarna, som inte ens blir rädda för Kalles motorsåg, kommer för att äta talltoppar.

Rosorna äts upp och rhododendrons blomknoppar blir också hjort- och rådjursmat.

Till och med tujor och idegran duger för hovdjuren. Den enda busken som Kalle märkt att får vara i fred är ölandstoken.

Johan Slätis har stött på listor med växter som enligt svenska trädgårdsentusiaster får vara ifred för rådjur, men enligt Johan är våra hovdjur mindre kräsna, de äter till och med giftiga växter. Kaninerna äter till och med narcisser, något harar och hjortar (tills vidare) ratar.

Under kvällens lopp hann vi på Experttimmen få in en del tips på växter som eventuellt får vara ifred:

Rhododendron (bladen, blomknopparna däremot är mums-mums)
Ölandstok
Silverpoppel
Olvon (tre meter hög med röda bär)
Shersmin
Hägg
Häggmispel
Spirea
Mose brinnande buske
Astilbe
Stormhatt
Pion (inte helt säkert)
Hemerocallis, dvs dagliljor
Olika prydnadssalvior
Kattmynta
Smörboll/trollius
Aster
Blodnävor
Pärleternell
Höstöga/coreopsis
Olika timjanarter
Vivor/primula
Sedumarter (lite osäkert hur det är med kärleksört, kan vara godis för hjort)
Mossflox

Naturskyddsförbundets lokalavdelning i Egentliga Finland håller på att kartlägga förekomsten av den sällsynta dalripan (Lagopus lagopus) i landskapet.

Det är möjligt att arten inte längre finns bland de fåglar som häckar i landskapet.

Vanligtvis häckar dalripan i norra och mellersta Finland, men den har också tidigare häckat i södra Finland, till exempel i Satakunta, Birkaland och Tavastland. Men under de senaste åren har arten blivit allt mer sällsynt i södra Finland.

Under 1970- och 1980-talen påträffades dalripan ännu på 16 kärrområden och i Nystads skärgård i Egentliga Finland. De senaste observationerna har gjorts i Kurjenrahka nationalpark 2009 och i området kring Vaskijärvi 2008.

Dalripan är en lika stor som orren. Vintertid är den helvit, med undatag för svarta stjärtfjädrar. Sommartid är den rödbrun och vit.

Observationer kan skickas till Egentliga Finlands lokalavdelning varsinais-suomi@sll.fi eller ringas in på numret 040-372 5301 (Hannu Klemola).

Nej! Jag har aldrig någonsin övervägt att äta sköldpadda. Så när restaurangen vid ingången kör med en uppstoppad sköldpadda som lockbete blir jag inte bara tveksam utan nästan förbannad!

Thailand är på många sätt ett motsättningarnas land. Eller ok, åtminstone den lilla bit av landet som jag har upplevt en minimal tid av mitt liv. Läs: två veckor i Phuket.

Kungen är så helig att man till och med bör behandla bath-sedlarna som hans nuna är tryckt på med respekt. Du ska tacka och le och inte höja rösten. Respekt för de äldre. Vänlighet. Medmänsklighet? Religion…

Poledance ska också locka Bangla Road i Phuket Bild: Bild: Gunilla Holmström

Samtidigt blomstrar sexhandeln på Bangla road vid stranden Patong. Patong, som är på god väg att bli lika äckligt som Pattaya sägs det. Dessa västerländska ölmagar med dessa asiatiska tonårstjejer. Handen på rumpan. Leende kvittrande barn. Rödbrusiga halvfulla farbröder.

Men… Motsättningen jag egentligen tänker på har med havet, dyken och maten att göra. Som dykare blir det alltid lika påtagligt. Och inte bara i Thailand.

Papegojfisk Bild: Yle/ Patrik Rosström

När du älskar att dyka med sköldpadda, haj, delfiner, barracudastim och alla andra färggranna fina havsvänner…

Ett stim med Barracuda Bild: Yle/ Patrik Rosström

När du sedan samma kväll på marknaderna kan köpa utrotningshotade arter. Både som mat och torkade souvenirer. Vackra djur. Delar av vackra djur. Koraller. Skal och snäckor.

När du med en uppstoppad havssköldpadda ska lockas att stanna till vid restaurangens meny. Eller när du förväntas stanna till vid en liten Angel Shark!?

Angel Shark ska locka till restaurangbesök Bild: Bild: Gunilla Holmström

När du på isbädden utanför restaurangen ser såväl Angel shark som Parrotfish och en liten Blue Spotted Stingray men inte hittar fisken eller rätterna i menyn.

Bluespotted Stingray Bild: Yle/ Patrik Rosström

Vad vinner de på det?! Tydligen något. För tydligen funkar det. För annars skulle inte en oäten liten hajstackare ligga på paradplats bland Snapper och Barracuda.

Då föredrar jag faktiskt svenska tv-kändisens nästan lika idiotiska lockbete. Sloganen: ”Inga konstigheter”, på svenska. I Håkans Bar i Phuket. Kanske det kan locka en och annan svensk.

Det var det om ilskan. Och dilemmat? Tja… Fisk och skaldjur är så himla gott!

Musslor på isbädd Bild: Yle/ Patrik Rosström

Vad är alla de där kemikalierna som finns i min mat? Är alla växtgifter och bekämpningsmedel som sprutas på åkrarna säkra? Jag vill äta ren mat, men hur ren är den jag lagar och delar med min familj? Kan jag lita på produkter som importeras till Finland inom och utanför EU? Betyder lokal- och närproducerad mat alltid att den är tryggare än mat som rest långa vägar?

Panelen som består av överinspektörerna Tove Jern (Jord- och skogsbruksministeriet) och Britta Wiander (Livsmedelssäkerhetsverket Evira) samt äldre forskare Pentti Seuri (Naturresursinstitutet) svarar på dina frågor om odling, bekämpningsmedel, tillsatser och livsmedelskontroll. Vi pratar om matens väg från jordbruk och ladugård via fabriken till din butik och tallrik.

Vi möts nästan dagligen av rapporter och uppgifter om att t ex smör är ohälsosamt, tomater förebygger cancer medan rökt fisk och korv ökar risken för densamma. Glyfosat på åkrarna är också riskabelt för hälsan, medan ett glas vin om dagen sätter fart på blodcirkulationen. Samtidigt grälar forskare om nyttan med ekologisk odling och djurhållning, medan våra kor, grisar och höns verkar må bra var de föds upp, de flesta i alla fall.

Vad är rätt och fel? Hur skall vi bättre kunna förstå forskares och myndigheters ibland motstridiga uppgifter? Hur testas och kontrolleras varors näringsvärden och eventuella skadliga effekter egentligen?

Prat om säker, hälsosam och god mat i Experttimmen i direktsändning, torsdagen den 29 oktober i Radio Vega, klockan 19:30 - 21:00.

Skriv in din fråga i frågelådan nedan så gör vi vårt bästa att besvara den! Du är naturligtvis också välkommen att ringa in till sändningen, numret är det gamla vanliga: 0600 11 12 13.

Delfiner är intelligenta däggdjur med komplexa behov som de inte får utlopp för i fångenskap. I Särkänniemi delfinarium i Tammerfors har fjorton av de sexton delfiner som fötts dött inom någon månad.

Delfinariet i Särkänniemi, Tammerfors öppnades i maj 1985. De första delfinerna hämtades från Florida. Redan 1984 hade delfinarier och delfinfångst kritiserats internationellt. Och vid öppningen demonstrerade djurskyddsaktivister mot delfinariet.

1990 föddes en delfinunge, vilket är ovanligt för delfiner i fångenskap. Finlands folk gladdes åt den fina nyheten om den friska delfinungen som delfinhonan Näsi födde. Före det hade Särkänniemi upplevt en rad sorgliga händelser med dödfödda ungar och att delfinhanen Joona hade dött.

Men helt överraskande dog Näsis unge bara några veckor gammal. Ett år senare, i november 1991, dog den femte ungen som föddes i delfinariet.

Av 16 födda ungar (eller kalvar som de kallas i inslaget från 2010 överst) på Särkänniemi delfinarium har endast två överlevt. Dödligheten är högre där än i alla andra delfinarier. Debatten om delfiner i fångenskap blossade upp på nytt.

Vid Särkänniemi säger man att delfinerna dött av fysiologiska orsaker. Laura Uotila från djurskyddsorganisationen Animalia säger att det visar att delfinerna inte mår bra. Delfiner skall inte leva i "kakelbassänger". Animalia hoppas att man inte skall låta delfinerna föröka sig, och inte heller importera flera delfiner till Finland.

Dödligheten för delfiner är betydligt högre i fångenskap än i det vilda, där de kan bli upp till 40 år gamla.

I oktober 2015 bestämdes att delfinariet skulle stängas. Se flera artiklar om Särkänniemi delfinarium.

Nej! jag tänker inte tjata om The Cove i Japan igen. Men jag ska upprepa mig. Delfinen är mitt favoritdjur under ytan. Fortfarande. Och härom året hade jag tillfället och möjligheten att ta en titt på ”The Dolphin Reef” i Eilat i Israel.

Kampanjen och kampen mot allt som har med ”The Cove” har fortsatt och pågår. Med rätta. Samma organisationer och gäng kör oavbrutet vidare på sin hatkampanj mot Sea World. Med rätta.

Och visst älskade jag att se min vid den tiden 5 åriga dotters glittrande ögon under delfinshowen vid Kolmårdens delfinarium för många år sedan.

Och jag gillar att de finns som orkar tjata på fullmäktige i Tammerfors!

Och visst. Jag har en viss förståelse för argumentet. Det där om att om vi torrskodda på nära håll kan stifta bekantskap med dessa alltid leende fantastiska varelser så ökas förståelsen för… Därmed ska viljan att bevara öka… Därmed tjänar fångenskapen ett gott syfte… Och bla bla bla…

Samma budskap kör ”The Dolphin Reef” med. Och kassaapparaten spottar ut kvitto efter kvitto.

Du kan komma åt att stå en meter ifrån när en skötare krafsar den leende delfinen under… Tja, hakan?
Du kan dra på dig snorkelutrustning och med en guide plaska omkring och se dem på nära håll.
Och du kan betala lite till och köra ett halvtimmes dyk bland dem.
Men nej! Du får inte ha med dig en egen UV-kamera. För du ska naturligtvis efter dyket köpa de bilder som en anställd dykare har knäppt.

Sittande på stranden efter dyket kan jag inte låta bli att tänka på späckhuggaren Keiko. Det där fantastiska hoppet i slutet av första filmen…

Inhägnaden som håller delfinerna fångna vid The Dolphin Reef i Eilat når inte alls högt ovanför havsytan.
Vilken som helst av de in-nätade delfinerna kunde med lätthet ta sig över. En stjärtsnärt från friheten.

Jag vore inte förvånad om skötaren vid The Dolphin Reef leende skulle intyga att: det gör de inte, för de trivs så bra här… Typ.

Delfinkommers i Eilat

Ett besök på Dolphin Reef i Eilat leder till blandade känslor.

Efter en paus på ett antal år gör kaktusen nu comeback i våra hem och den är så välkommen! Kaktusen är en verklig överlevare, den tål nästan vad som helst – förutom att stå med rötterna i konstant blöta.

Få krukväxter klarar varma söderfönster men för ökenkaktusarna är det inget problem. Ju mera sol, ljus och värme desto bättre mår de. Regnskogskaktusarna däremot trivs med lite mindre sol och mera fukt.

Kaktusar är intressanta på flera sätt. Förutom att de klarar extrema kast mellan kyla och värme är de också intressanta i sitt formspråk. För att inte tala om de helt fantastiska blommor de producerar i klara färger! En av de mer speciella kaktusarna är Nattens Drottning som bara blommar på natten med en helt bedövande doft.

Ökenkaktusar och regnskogskaktusar

Kaktussläktet kan indelas i två huvudgrupper - ökenkaktusar och regnskogskaktusar.

Ökenkaktusar klarar de mest extrema förhållanden i fråga om värme, kyla och torka. De är försedda med mindre eller större taggar.

Regnskogskaktusarna är sk bladkaktusar som växer som epifyter uppe i träd i regnskogen. De har inte taggar. Den mest kända regnskogskaktusen är jul- och påskkaktusen.

Så sköter du dina ökenkaktusar

Vår
I mars är det dags att väcka kaktusarna ur vintervilan. Under varma, ljusa dagar kan du duscha dem i ett par veckors tid. Först efter det är det dags att vattna första gången. Vattna gärna på morgonen och bara soliga dagar och när jorden är riktigt torr. Till vårsysslorna hör också omplantering. Äldre kaktusar planteras om ca vart tredje år.

Sommar
Nu växer dina kaktusar så vattna ordentligt, gärna två-tre gånger i veckan. Duscha dem soliga dagar och tillför gödsel en gång i månaden. Kaktusarna trivs också utomhus under sommarmånaderna men kom ihåg att skydda dem för regn.

Höst
I september minskas bevattningen gradvis och i oktober avbryts bevattningen helt om du har möjlighet att placera kaktusarna ljust och svalt, ca + 10 C. Om du har dina kaktusar att övervintra inomhus på fönsterbrädet behöver de en skvätt vatten varannan vecka under vintermånaderna – men var försiktigt med bevattningen!

Vinter
Nu vilar kaktusarna. Placera dem svalt och ljust om möjligt.

Så sköter du dina regnskogskaktusar

Bladkaktusarna är idealiska inomhusväxter. De vill gärna ha en jämn temperatur året om och de trivs med mindre ljus.

Regnskogskaktusen trivs i ett österfönster, ljust men inte i direkt sol. Den vill ha en jämn fuktighet året om men trivs inte med vatten på fatet.

Bladkaktusen kräver en viloperiod för att blomma. Upphör med bevattningen ett par månader så befrämjas knoppbildningen.

Bladkaktusarna trivs utomhus under sommaren, i skugga. Min 30-åriga julkaktus tillbringar sommaren på vår terass i skugga och får stå där tills de första frostnätterna - först då flyttar den in och efter ett par veckor är den helt översållad av blommor!

Lycka till med dina kaktusvänner!

Miljöcentralen vid Helsingfors stad säger nej till att minska på gåsbeståndet och förespråkar istället stängsel. Över 40 fullmäktigeledamöter kräver i en motion att antalet vitkindade gäss i staden minskar.

Att döda fridlysta djur för att komma åt de problem de medför är inte en metod som staden i första hand ska ta till. Så svarar miljöcentralen i Helsingfors på fullmäktigeledamot Fatbardhe Hetemajs (Saml) motion, som Yle Huvudstadsregionen rapporterat om tidigare.

I motionen skriver Hetemaj att gåsbajset gör att det är omöjligt att vistas i parker i Helsingfors och därför bör beståndet minska till exempel genom att punktera äggen under häckningsperioden. Nästan hälften av Helsingforsfullmäktige har skrivit under motionen.

Vitkindade gåsen är fridlyst

Miljöcentralen anser att staden istället för att minska på mängden gäss genomför olika åtgärder för att komma åt de olägenheter som gässen medför.

- Det handlar bland annat om att sätta upp stängsel kring områden där gässen nu rör sig och på det viset hindra dem. Till exempel på badstränder. Stängsel används redan nu på Stora Räntan för att hindra gässen från att ta sig till naturstigarna där människor rör sig, säger miljövårdschef Päivi Kippo-Edlund vid stadens miljöcentral.

I Stockholm kommer gässen inte lika lätt undan. I fjol dödades 25 gäss i Stockholmsområdet och ägg togs från fågelbona. Det krävs ändå specialtillstånd för att döda gäss och ta ägg från deras bon. Den vitkindade gåsen är nämligen fridlyst enligt ett EU-direktiv.

I Finland är det NTM-centralen som beviljar tillstånd för gåsjakt.

Miljönämnden behandlar motionen på tisdag.

Både sångsvanarna, kanadagässen och fiskmåsarna föredrar att än så länge stanna i Finland. Jämfört med december i fjol har de tre fågelarterna observerats dubbelt fler gånger i december i år. Dessutom på flera olika ställen i Östnyland.

De milda senhöstarna har ökat i antal och det syns tydligt i fågelvärlden. I vanliga fall skulle sångsvanar, kanadagäss och fiskmåsar redan ha flytt landet.

Det är exceptionellt för den här vintern, säger biolog Magnus Östman.

- Kanadagäss har synts till i Lovisa och Borgåtrakten i stora mängder den här vintern. För fem år sedan syntes inte en enda av de tre fågelarterna i december i Östnyland.

- I Lappträsk har fågelskådare sett en flock på 350 kanadagäss. Det är väldigt många, understryker Östman.

Kanadagäss på en åker Bild: Henrik Lund

Borgånejdens fågelförenings område (Borgå, Lovisa och Lappträsk)
Källa: Tiira.fi

Dubbelt upp i år

Det är en tydlig skillnad mellan den kalla och snörika senhösten 2010 då varken sångsvanen, kanadagåsen eller fiskmåsen stannade i Östnyland.

Men också jämfört med i fjol har det i år gjorts dubbelt fler observationer för alla tre arter, säger Östman.

- Sångsvanens flyttningstopp brukar infalla i månadsskiftet oktober - november och nu var den först tredje veckan i november. Det säger en del om hur väderleken har påverkat flyttningen i hela landet.

Sångsvanar letra efter vattenväxter i Seitlaxfjärden sångsvanar letar efter vattenväxter Bild: Jeanette Winberg

Sångsvanen kan till och med övervintra om det finns öppet vatten, men de allra flesta kommer ändå sannolikt att försvinna senare under vintern, tror Östman.

- I Lovisatrakten har fågelskådare på sistone lagt märke till ett speciellt fenomen. Sångsvanen övernattar ute på sjöar men på förmiddagen flyger de ut till åkrar, i första hand stubbåkrar, där de betar hela dagen och på eftermiddagen flyger de tillbaka till sjön där de övernattar, berättar Östman.

Sångsvanar vid Lillängarna i Räfsby i Lovisa sångsvanar står på isen Bild: Magnus Östman

- Naturen klarar ganska långt av att anpassa sig till de nya förhållandena, säger Östman.

svanar flyger Bild: Henrik Lund

...och kombinera det med vin, kvinnor och sång.

I augusti när jag paddlade i Nötövattnen övernattade jag för minst tredje gången på pensionatet Backaro. Pensionatet drivs av Krister Mattsson och hans fru Nina Björksten. Gästerna är paddlare, vandrare, fotografer. För gemene naturintresserade skärgårdsturist är Nötö en idealisk destination.

Redan under ett tidigare besök hade jag sneglat på boken Backaiten, och nu när jag skulle göra jag slag i saken och köpa den, propsade Krister på att ge boken gratis.

Nåväl, det låg ett antal andra böcker före i kön på nattduksbordet, men nu har jag läst boken. Facit: Mina förväntningar överträffades med råge. Fast varför skulle inte en sjökapten från Nötö vara lika glad i att läsa och skriva som en företagare från Nagu Kyrkbacken och München? Amatörer är vi båda två.

Backaiten är välskriven, intressant och klok. Som ett litet tack har jag givit Krister en recension av boken, för jag vet av egen erfarenhet hur sällan folk kommenterar vad man skriver. Här kommer den:

Pensionatet Backaro på Nötö Backaro på Nötö Bild: Kaj Arnö

Bästa Krister,

Läsnöje var det du önskade läsaren i ditt förord till Backaiten. Och det har du sannerligen givit mig! Stort tack för att du i slutet av augusti gav mig boken då jag var på paddelstråt i Nötövattnen och igen fick glädjen att övernatta på Ninas och ditt pensionat, Backaro.

Ett ännu större tack ska du ha för att du tagit dig tiden att skriva boken och på så sätt via din berättarglädje låtit andra ta del av dina livserfarenheter och allmänna filosoferingar. Där är du ett föredöme för oss andra vanliga dödliga. Man måste ju inte vara marskalken av Finland för att ha något att komma med. Det är så många livsvisdomar som går förlorade när folk inte vågar skriva som du.

I likhet med dig läser och skriver jag själv gärna. En erfarenhet jag gjort är att man som skribent sällan får höra vad läsarna riktigt tycker. De flesta säger ingenting, och det lilla man får höra är ofta väldigt kort. Din bok väckte tankar hos mig som inspirerade mig att gå ett steg längre än att säga "jo, tack, din bok var riktigt bra!" och komma med några personliga reflektioner kring vad jag tyckte.

Krister Mattsson: Backaiten

För det första tyckte jag om ditt språkbruk. Ordet följde tanken. Tanken hade en klar struktur, i princip kronologisk men med vissa logiska avstickare. Språkets rikedom vittnade om att du flitigt sprättat upp böcker då du bekämpade tanktokigheten ombord på tankern Fanny; ett indirekt tack går därmed också till den framsynte Alandiaredaren som hade skaffat fartygets bibliotek och till alla andra som har inspirerat dig att läsa.

Ett njutbart språk är en förutsättning för att jag ska orka läsa en bok. Annars lägger jag boken åt sidan, och tar upp en annan bok. Backaiten besparades det här ödet inte bara för att ordet flödade utan att stöta på grynnor, utan också för de språkliga kryddornas skull. Jag gillade hänvisningarna till Topelius och Runeberg, till nordisk och kristen mytologi. Att skänka till Sjöberg var ett nytt uttryck för mig, men det förstod jag av sammanhanget. Däremot måste jag i Wikipedia slå upp att etter dels betyder ormgift, dels hör ihop med Ymer, Midgårdsormen och Ragnarök.

Den språkliga pärlan var ordet tarvting. Flarntäln och stentäln är också vackra ord, men dem har jag inte så mycket bruk för. Tarvting har för mig blivit praktiska ting som kan tarvas för ett annat ändamål än de skapats, utan att de måste vara gjorda av enrisbuskar. Det är inte bara i skogen man kan hitta tarvting. Och inom parentes sagt: Kommande generationer kan behöva en ordlista då de läser din bok. Snart vet folk inte varför man sprättar upp böcker, eller hur man gör när man mönstrar på.

Nötö i vinterskrud Nötö i vinterskrud Bild: Yle/ Nora Engström

För det andra tilltalades jag av din levnadsbana. Om ett njutbart språk är en grundförutsättning för att en bok ska bli läst, är ett intressant innehåll en annan. Nu visar din levnadsbana flera beröringspunkter med min. Jag har gener inte bara från Nagu utan också från andra orter med en framträdande roll i Backaiten (Rosala, Hitis, Vänö, Gustavs).

Jag har en farfar som var sjökapten. Jag har fått kämpa med att lära mig finska. Jag har delat din glädje i att upptäcka världen bortom Östersjön, även om just Tarragona och Libyen ännu är oupptäckta. Jag gillar vandring, fastän Jakobsvägen till Santiago de Compostela är opromenerad. Och jag har paddlat härs och tvärs i Nötövattnen i ett antal repriser. Det blir igenkännandets glädje när man läser boken.

För det tredje uppskattade jag den kombination av anspråkslöshet och självsäkerhet som din bok andades. Å ena sidan ger du dig inte ut för att vara förmer än andra. Du vet säkert mer om motorer och fiske än de flesta, men beskriver dig som en glad amatör och stadsbo. Å andra sidan har du en grundtrygghet i att våga berätta vad du tycker, och att våga stå för vad du gjort också då det rör sig om vad du själv betecknar som dumheter, inklusive missöden med sjöförklaringar, tingsrätt och grundstötningar.

Pensionatet Backaro på Nötö Bild: Kaj Arnö

Du visar karaktärsdrag som jag beundrar. Människor som aldrig ser sig göra fel vimlar det av. De har förklaringar för allt som hänt, men det handlar om efterhandskonstruktioner. För mig som läsare är det betydligt intressantare att se lite ärlig skamsenhet, för det kan jag identifiera mig med. Vem skulle nu vara stolt över allt den gjort.

Sättet du tog fram tematiken vin, kvinnor och sång var sympatiskt och avväpnande. Den enklaste lösningen hade ju varit att navigera långt bort från eventuella pinsamheter. Då hade boken blivit så mycket tråkigare. Den nästenklaste lösningen hade varit att försköna sanningen. Då hade boken förlorat i styrka och trovärdighet.

Nåväl, jag var ju inte med, så jag kan omöjligtvis veta exakt hur nära sanningen du kommit, men du skriver på ett sätt så att åtminstone jag tänker att det kunnat gå till just som du beskriver. Symbolen för detta må vara den dråpliga friarstråten i Barcelona, som tillintetgjordes av dålig orienteringsförmåga.

Krister Mattsson Krister Mattson Bild: Yle/Nina Bergman

Jag har grubblat på hur dina barn och barnbarn kunde tänkas resonera då de läser boken. Åtminstone jag ser en far, farfar och morfar som vill sina närmaste väl, både i princip och i gärning.

Jag ser en man av kött och blod som är så säker i sitt väsen att han vågar beskriva sin stripteasedans framför en turistpublik någonstans vid Medelhavet, och lyckas göra det på ett sätt som läsaren kan identifiera sig med. Någon att vara stolt över! Att ha en enda version av sanningen, inför både barn, kvinnor och vänner, det anser jag vara något att eftersträva. Och du lyckas med detta på ett beundransvärt sätt.

Till kombinationen av anspråkslöshet och självsäkerhet hör också sättet du tar upp folk som är annorlunda än du själv. Ingen dömande fundamentalism här inte! Du ser inte ner på finnar, men sticker inte under stol med att du är stolt över att vara svensk.

Du finner styrka i din egen religiositet, men du ser hellre likheter än olikheter i Jehovas vittnens tro, du tar valda delar av tron "med en nypa salt" och du prackar inte din tro på oss andra. Och du beskriver en "godhjärtad man i Åbo med annorlunda läggning", och verkar unna honom att få bli lycklig på sitt manér, så länge som vi med kvinnotycke inte behöver bidra med att medverka personligen.

Krister Mattsson: Backaiten

Samtidigt blir du inte tandlös. Du förklarar att terrasser av tryckimpregnerat trä inte har något i skärgården att skaffa. Du visar ingen onödig förståelse för dåligt ledarskap hos forna chefer, utan att fördenskull förfalla i självömkan. Du reder ut varför du tycker att allt fiske borde vara fritt, och inte bara spinnfisket. Som icke-fiskare förstår jag mig ganska lite på det här, men jag uppskattar att folk vågar motivera en egen åsikt också då den avviker från omgivningens.

Du bjöd på ytterligare ett antal livsvisdomar jag vill kommentera. Främst bland dessa är din illustration av den mänskliga naturens oberoende av tid och plats. Folk är mest som folk är mest, inte minst då det gäller gränsen mellan mitt och ditt. Vems är gäddorna, vems fiskevattnet och fiskebragderna?

Du reflekterade klokt kring miljö och konsumtion. Du kritiserar avarterna av mänskligt habegär (onödiga hästkrafter, våldtäkt på naturen i form av onödig muddring och fyrhjulingar som lämnar fula spår i naturen), men bekänner att du själv i tiden har grävt ner plast, att du själv sett köpa-köpa som ett sätt att göra familjen lycklig och att du själv har en fyrhjuling (fast omgivningen gör sig lustig över att den bara har tvåhjulsdrift). Det ser jag som igen ett utslag av tilltalande ärlighet. Du medger att du ändrat dig med åren.

Glädjande är att du så tydligt beskriver din uppskattning för skärgårdens skönhet, och inte blivit blind för den. Har detta månne att göra med att du bott 35 år utanför Nötö, eller kan man beundra skärgården också om man hela tiden utsätts för dess skönhet?

Nötö Nötö Bild: Kaj Arnö

Fint att du lade med en karta på sista sidan. Då kan man leta reda på Finnvik och Båtvik. Men var är Rövarviken, Klockarstenen och Strömen? Var låg campingplatsen? Nyfiken är jag också på Rävlyan, Intaget och Lammö, samt var ormbettet ägde rum. Jag tror att det personliga kan förankras på en karta, utan att magin går förlorad.

Och så hoppas jag att vi snart igen kan utbyta tankar personligen. Jag vet inte ännu när jag nästa gång har vägarna förbi Nötö, senast nästa sommar. I varje fall är också jag begiven på öl och grubblerier om livet. Men vi ska inte diskutera lagsport, det är jag lika ointresserad av som du.

Din Kaj

Nötö färjfäste Bild: Yle/ Nora Engström

P.S. En backait är en person som bor på en gård som heter Backas.
P.P.S. Backaiten finns inte i alla bokhandlar, inte ens i de välförsedda. Enda säkra sättet att lägga vantarna på ett exemplar är att ta sig med m/s Eivor från Pärnäs till Nötö. Och det kan man faktiskt göra året om.

De senaste dagarna har fågelskådarna utmanat kylan för att få en sällsynt glimt av den färggranna skäggmesen i Ruskis.

En jämn ström med bilar har de senaste dagarna åkt ut mot naturskyddsområdet Ruskis söder om Borgå centrum. Bilarna har stannat efter den tredje bron och ut hoppar fågelskådare och naturfotografer. De har hört att den sällsynta skäggmesen är på besök.

Fågelskådare på rad i Ruskis. Fågelskådare i Ruskis. Bild: Yle / Hanna Othman

Heljä och hennes man har på onsdag kommit åkande från Helsingfors för att fotografera skäggmesen. Hon berättar att de också i somras flera gånger försökte få den på bild utan att lyckas.

Sommartid kan man höra fågeln i vassen. Den har ett piggt läte, men det är svårare att få syn på den.

– Nu sitter de här i vassen helt intill vägen, solen lyser och vi får väldigt bra bilder, säger Heljä. Med tillräckligt mycket kläder på, stör det inte ens att termometern visar minus nitton grader. Kamerans batteri tar tyvärr bara lite stryk.

Heljä och hennes man har satsat på utrustningen. Fågelskådare i Ruskis. Bild: Yle / Hanna Othman

Hennes man följer med många olika Facebookgrupper för fågelskådare. Den vägen hörde de om att skäggmesen hade setts i Borgå. Den vägen hörde också Henry Forsström från Helsingfors och Reijo Korvenpää från Vanda om den.

– Vi har en ledig dag och ville gärna fotografera skäggmesen. Det är en sällsynt färggrann fågel i finska mått och ser rolig ut, säger Forsström.

Runt 40 skäggmesar har setts i Borgå. skäggmesar fotograferad i ruskis i borgå 20.01.16 Bild: Yle/Stefan Härus

De hoppas också se några andra intressanta fåglar under dagens lopp.

I Ruskis har man räknat till ungefär 40 skäggmesar. I Finland beräknas det bo endast 200 till 500 häckande par. Skäggmesen trivs i vassområden. Fågeln häckade för första gången i Finland i slutet av 1980-talet.